Jag har tidigare skrivit lite om hur jag kände att jag misslyckats som syster på sjukhuset när jag inte kunde hjälpa honom. Den maktlöshet jag där kände höll på att ta knäcken av mig. Maktlöshet - vilken stark känsla det av förtvivlan när man känner att man inte alls räcker till. Maktlöshet att se någons livs timglas rinna ut utan att förmåga att påverka utgången. Men häromkvällen satt jag och tittade på när solen gick ner. Tanken slog mig då att på samma sätt som när solen sakta försvinner i horisonten är det även med livet. Att sakta försvinner det ner bakom krönet och man kan bara undra vad som finns på andra sidan. Lika lite som jag kan påverka solens framfart kan jag hindra livets timglas från att rinna ut. I solens fall så väntar snart en ny dag. Jag vill tro att det även väntar något bakom bergen när livets timglas rinner ut. En plats där nattens fasor för alltid är borta och en ny tid tar sin början. En tid där livet är utan smärta, sorg och tårar. Ett vackert paradis med glädje, kärlek där familj och vänner kan mötas utan att riskeras att åter skiljas åt. Jag tror på en där solen aldrig går ner där bortom alla mörka orosmoln. På mormors begravning sjöng vi en fin psalm om himlen jag aldrig riktigt kunnat glömma:
"Där öppnas aldrig den mörka graven, då härskar livet i evigt ljus. Där suckar ingen vid solnedgången, och ingen bävar för natten mer. Men alla sjunga de morgonsången, ty, Gud är solen som evigt ler. Mitt hem är där på den andra stranden där livets timglas ej rinner ut. Och ej vill avsked man räcker handen och himmelsk glädje tar aldrig slut."
Jonas - Jag har fortfarande svårt att släppa taget för jag saknar dig och förstår inte hur jag ska kunna leva här utan dig. Inget är sig likt längre. Gräset är inte lika grönt och fåglarna sjunger inte lika vackert längre. Du fattas oss. Men vi möts väl där på den där stranden?
Kram storasyster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar