-"Jonas" (paus)...
Här börjar jag alltid prata ivrig som jag är
- "Kan inte svara just nu. Men lämna gärna ett meddelande."
Nej - att du inte kan svara just nu kan jag förstå! Men trots att jag förstod att du inte kunde svara efter den 25e maj var det ändå skönt att ringa och prata av sig lite på din telefonsvarare. Småprata lite, snyfta, gråta och säga att jag saknar dig. Men ringer jag nu möts jag inte längre av ditt glada meddelande utan av den inte lika trevligt maskinella rösten som säger att "numret har ingen abbonent". Du ligger fortfarande på min speed dail och jag kommer nog aldrig kunna ta bort dig därifrån. Du är fortfarande en av de viktigaste människorna i mitt liv. Skulle jag ta bort dig därifrån känns det ju som du inte längre vore viktig för mig... Allt är så konsigt :( Jag förstår ingenting...
Jag sov middag idag och vaknade ganska förrvirrad. Trodde återigen de senaste två månaderna bara var en mardröm men ju mer jag vaknade till ju mer insåg jag att det här är vår nya verklighet :( Tycker inte om den!
Jag förlorade min lillebror i maj. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor så därför är det så skönt att läsa din blogg då jag känner igen mig i allt du skriver. Det känns fortfarande overkligt och jag kan inte ta in det som hänt. Och kan inte acceptera det heller. När jag läser första meningen i min kommentar här så ser det helt fel ut. Det gör så ont och jag är så ledsen och arg. Varför han och varför nu..
SvaraRaderaStor kram till dig.
Ja du... Vissa frågor får man helt enkelt aldrig några svar på :-( men på något sätt - mitt i allt kaos - så skapas en ny värld. Inte alls lika bra som den förra men jag skulle vilja uppmuntra dig att vårda era minnen.. Att förlora min bror var det värsta som kunde hända mig tror jag... Han stod mitt hjärta så nära och även om jag önskar ALLT var annorlunda så lever hans minnen kvar inom mig. Jag drömmer om honom ibland och allt är så härligt - som vanligt. Som innan det otänkbara.... Så på något sätt lever han vidare inom mig. Eller hans minne iaf... Er relation var helt unik. Ingen kommer någonsin kunna ta hans plats men ingen skulle heller kunna ta din hos honom. Även om er relation troligen inte var perfekt försök vara stolt för det unika ni hade. Era skratt, era gräl och era egenheter. För om du glömmer vem ska då minnas? Låt känslorna komma... Det är ok att vara arg,rädd, besviken och bitter men för att inte fastna där tror jag man måste våga se det vackra i det man hade och inte bara mörkret i det man förlorat. Önskar dig allt gott och tack att du ville läsa om min resa (som fortfarande pågår...) kram!
SvaraRadera