Två år...

Skrev ihop några citat imorse...

Två år. Många känslor hinner passera på så lång tid. Speciellt när man befunnit sig i en sådan känslokarusell som vi har. Ilska, hopplöshet, förtvivlan, avgrundslös sorg, förvirring, mer ilska, maktlöshet, ännu mer förvirring... Och däremellan hopp, tacksamhet, glädje för det man haft och förlorat - men även det man har kvar. Däribland sorteras även minnen in. Något av det finaste vi kan ge varandra har jag insett är minnen. För även om personen försvinner kan minnet ändå leva kvar - och faktiskt mitt i all sorg och förtvivlan kan man leva på sina minnen. Även i den mörkaste natt kan ett ljust minne lysa upp. Tack Jonas för att du gav oss så många fina, skrattframkallande minnen <3

Två år. Det är ganska många mornar att vakna upp det. Och det har vi faktiskt gjort allihop. Varje morgon. Vissa dagar har varit svårare än andra - som idag. Andra går ändå ganska bra. Jag hatar att man på något sätt vänjer sig vid att någon man saknar är "borta". Jag reagerar inte längre varje gång jag ser "din" bil på att du borde köra den. Jag har liksom lärt mig att någon annan kanske kör den nu. Jag reagerar inte heller längre när en dörr flyger upp hos mamma och pappa genom att tro att det är du som borde komma in genom den. I alla dessa små vardagliga saker, där tynar din närvaro bort mer och mer.

Två år. Björkarna slog ut i år också. Jag hann med och se utvecklingen i år. Året du dog var de plötsligt bara gröna. Någonstans i allt kaos mellan alla sjukhusturerna kom våren det året och en dag var den bara där. Det upptäctke jag i samband med att du saknades. I år såg jag varje steg. Men varje steg är också en påminnelse om att dagarna går sedan du var här. Varje dag, varje årstid blir en smärtsam viskning om att jag måste vara stark som klarat mig ännu en dag utan dig.

Två år. Det hinner bli några böner under den tiden. Många av dom korta enkla. "Gud, varför?" var nog mest förekommande i början. Den har jag fortfarande inte fått något bra svar på... Nästa böneperiod bestod av "Gud, jag orkar inte. Ge mig styrka". Jag kände det nog inte så då men på något sätt måste jag fått det - för här är jag idag. Men den bön jag kanske oftast ber nu i sammanhanget är kanske ganska barnslig, men ibland tror jag nästan att de bönerna är de som Gud hör bäst. Den går något såhär  "Gud snälla krama om Jonas idag. Säg att jag älskar honom och saknar honom." På något sätt ger det mig tröst. För även om jag inte alltid får som jag vill tror jag ändå på att Gud svarar på böner. Även sådan barnsliga varianter... För Jesus sa att vi skulle tro som ett barn.

Två år. Om alla tårar skulle sparats skulle de kräva ganska stora kärl. De flesta tårarna har jag gråtit i min ensamhet. I tystnad. En sakta tår rullandes ner för kinden. I bilen. Till en låt. Ner i kudden sedan Henrik somnat. Andra tårar har jag försökt svälja ner när jag är bland människor och känner att jag inte "orkar" bryta ihop. Jag vet att jag får men samtidigt så orkar man inte vara sårbar hela tiden. Ibland är det lättare att bara svälja sin smärta och försöka le medan hjärtat fortsätter gråta. Men, jag vet att mina tårar inte går osedda ändå. Det står i bibeln att Han samlar våra tårar. Det står även att  "Han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer." Vilket hopp vi har i tron! Dessutom står det att den som sår med tårar ska skörda med jubel i bibeln. Jag undrar just vilken skörd det ska bli med tanke på vad vi har sått dessa år...

Två år... En av de svåraste sakerna för mig har varit att hantera människorna runt ikring mig. Jag är ganska öppen som person. Men jag har oftast velat sörja ifred. Ibland har jag lättat på locket men oftast har jag tyckt det varit jobbigt när människor frågar för mycket. Eller överhuvudtaget sagt något alls. Jag har bara velat ha allt så normalt som möjligt - även när livets alla pusselbitar känts som ett kaos. Nu är jag där igen, den här gången så beklagar de inte sorgen utan gratulerar mig till barnet jag bär. Men alla dessa gratulationer är lika jobbiga att hantera som sorgmedömkandena. Jag känner ju att jag precis hanterat en folkanstormning och orkar helt enkelt inte en till redan... Det skriker forfarande inom mig "låt mig vara ifred. Låt allt vara som förut". Samtidigt så vet jag att ingenting blir som förut igen.

"Moving on isn't about not loving someone anymore and forgetting them. 

It's about having the strenght to say I still love you 

but you've wouldn't want me to live in this pain"

Men jag måste vidare.. För det skulle Jonas velat. För det är det jag vill. Det betyder inte att det inte gör ont ibland. Det betyder inte att det alltid är lätt. Men det finns bara en väg. Framåt. Jag vet inte riktigt vart den går. Men jag vet att den innehåller fler berg - och fler dalar. Fler törniga stigar men även lugna vatten. Men även om jag inte vet vad framtiden har i sin hand - så vet jag vem som har framtiden i sin hand. Därför kan jag ändå vara trygg - för "Herren är min herde. Mig skall inget fattas. Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, för du är med mig; din käpp och stav, de tröstar mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Endast godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen."

Välkommen hit...

Hej.
Jag vet inte om du är en ny läsare här eller någon som känner sig välbekant med den resa jag genomgått de sista 15 månaderna. Men oavsett - välkommen. Den här bloggen fick nytt liv förra året i och med att min bror "dog" (hatar fortfarande det ordet!). Han lämnade oss ganska oväntat och här kan du läsa min resa, min frustration och kanske känner du ibland mina tårar... Jag har valt att skriva från hjärtat och här har du resultatet. Jag skriver inte längre - för jag har liksom inga ord kvar även om sorgen alltid finns under ytan och ploppar upp ibland. Men jag har nog kunnat rida igenom den här stormen och om du är i samma sorts storm nu vill jag bara uppmuntra dig att ta en dag i taget. Dimmorna lättar lite till slut. Mörkret kan släppa sitt grepp och det kommer en ny morgondag. Även när det verkligen inte känns så!

Det här inlägget tillägnar jag inte längre min sorg eller min bror utan till dig som sörjer. Jag vill skriva några rader till dig om vad jag har "lärt" mig på min ytterst ofrivilliga resa genom sorgens träsk. En av de sakerna jag lärt mig är att vissa frågor får man helt enkelt aldrig några svar på :-( men på något sätt - mitt i allt kaos - så skapas en ny värld. Inte alls lika bra som den förra men jag skulle vilja uppmuntra dig att vårda era minnen.. Att förlora min bror var det troligen något av det värsta som kunde hända mig tror jag... Han stod mitt hjärta så nära och även om jag önskar ALLT var annorlunda så lever hans minnen kvar inom mig. Jag drömmer om honom ibland och allt är så härligt - som vanligt. O vad jag värderar de drömmarna. När allt var som innan det otänkbara.... Så på något sätt lever han vidare inom mig. Eller hans minne snarare... Om du sörjer - glöm aldrig att er relation var helt unik! Ingen kommer någonsin kunna ta platsen för den du saknar - men ingen skulle heller kunna ta din hos honom/henne heller om det gick. Även om er relation troligen inte var perfekt försök vara stolt för det unika ni hade. Era skratt, era gräl och era egenheter. För om du glömmer vem ska då minnas? Låt känslorna komma... Det är ok att vara arg, rädd, besviken och bitter men för att inte fastna där tror jag man måste våga se det vackra i det man hade och inte bara mörkret i det man förlorat. Jag önskar dig allt gott och tack att du ville läsa om min resa (som fortfarande pågår...) Jag tror på en Gud som kan hantera vår smärta, vår ilska, vår kyla, våra tårar... Han har stått vid min sida under min resa och jag är säker på att han står även vid din oavsett hur du väljer att se på honom. Tiden läker inga sår i sig själv men även i det mörkaste rum tränger morgondagens solar till slut in. Kram!

Ps. 139

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. 

2 Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. 

3 Om jag går eller ligger, utforskar du det, 

med alla mina vägar är du förtrogen. 

4 Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det. 

7 Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? 

8 Om jag far upp till himlen, är du där, 

bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där. 

9 Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, 

10 skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. 

11 Om jag säger: "Må mörker falla över mig 

och ljuset bli natt omkring mig", 

12 så är mörkret inte mörkt för dig, natten skall lysa som dagen 

och mörkret vara som ljuset.

23. Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, 

pröva mig och känn mina tankar. 

24 Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

Varför?

Det är så mycket jag inte förstår...Framför allt såklart "varför" du måste dö. Det mesta går tillbaka till om du någonstans hade ett val eller om du bara obarmhärtigt, ofrivilligt bara rycktes ifrån oss mot din vilja. Men det finns så många fler frågor som inte får några svar. En av dem är varför du skulle dö just DÅ - när ändå allt började vända... Du hade haft det ganska tufft egentligen. Med sjukdomen. Med skolan. Med arbetsförnedringen. Med sjukskrivningar. Med försäkringskassan. Ja, det bröt liksom aldrig igenom riktigt. Men då, när du faktiskt hade ett jobb på g för sommaren. När du skulle få tillbaka ganska mycket på skatten  inför sommaren - du som sällan hade pengar att röra dig med. När du precis levt upp som aldrig förr i Sydafrika. När du kände att magen för första gången på länge faktiskt fungerade skapligt. Varför var det just då, när allt tycktes ha vänt - som du dog? Det var ju nu livet skulle börja! Det skulle ju bli din bästa sommaren någonsin. Det blev istället den värsta tänkbara för oss. Varför? Kanske för att du skulle sluta på topp men jag önskar så att du hade fått genomleva den där toppen istället! Älskade lilla vän..

Din dumma sportnörd. Vet inte hur ofta man försökte hitta på saker med dig men du kunde inte på grund av någon match du skulle se... Nu har jag precis sett första matchen av fotbollsVM... Du skulle ju varit där nu... Du drömde om att se fotbollsVM i Brasilien tillsammans med Marcus... Önskar man hade kunnat skymta er där i publiken... Det är så mycket man önskar skulle varit annorlunda men enklast stavas det - jag saknar dig!

Ett år och mycket mera...

Jag har sagt det tidigare - att jag är klar med mitt bloggande. Det är därför jag inte ens kommenterat att vi faktiskt passerat ett årsdagen sedan Jonas lämnade oss. Det var inte alls så att den gick obemärkt förbi. Snarare tvärtom - men jag kan inte riktigt klä känslorna i ord. Saknaden finns ju där varje dag ändå. Den slår till när man minst anar det. Som när jag fyllde år den 21 maj (fyra dagar innan årsdagen). Jag grät hela morgonen när jag insåg att det var min första födelsedag utan Jonas... Ibland är det fortfarande som att slå på en kran som inte går att stänga medan det andra dagar faktiskt går ganska bra...

Vi hade en kort men fin stund vid graven iaf den där dagen, några av oss i familjen som stod honom närmast. Graven var grönskande som aldrig förr och det duggade lite lagom passande. Våra tårar blandades åter upp med regnet och saknaden gnagde om möjligt sig ännu lite djupare in. Även sorgen att Debbie och Marcus befinner sig så långt bort gjorde sig påmind... Men jag skulle tro att de kände sig betydligt mer ensamma än vad vi gjorde...

Det var faktiskt mest bara skönt att ettårsdagen är passerad. Alla "årsdagarna" som jul, födelsedagar och nu även dödsdagen har vi trots allt överlevt. Men för varje dag så känns Jonas också allt mer avlägsen... Jag hatar den känslan! Jonasboken jag gjorde gör det fortfarande lite för ont att bläddra i men ibland går jag in på Jonas facebook. Det är som en virtuell begravningsplats där han fortfarande ironiskt nog lever. Hans kommenterar, bilder och närvaro känns som vanligt där. Där kan jag sitta hur länge som helst. Igårkväll surfade jag in på andra sorters sidor. Sidor om ulcerös kolit - den sjukdom Jonas genomlevde men vägrade prata om. Det finns fortfarande så mycket jag skulle ha velat veta men han valde att inte berätta. Men helt klart är det att sjukdomen måste tärt mycket mer på honom än jag någonsin förstod. Det var nog mycket med Jonas som jag kanske aldrig förstod eller fick lära känna men det spelar ju ingen roll längre egentligen. Han lämnade mycket efter sig ändå. Men ibland känns det bittert. Det fanns ju så mycket kvar att upptäcka...

Ändå hann vi med en hel del. Är så innerligt glad för båda Sydafrikaresorna, syskonresan och Jordanienresan. På något sätt lever jag upp när jag reser och alla sådana minnen sparas i en speciellminnesbank... På den här bilden är vi i Mpumalanga i Sydafrika. Jonas står lite på sin egen kant - som han ofta valde att göra. Han ville gå sin egen väg och ingen kunde bestämma över hans huvud. Nu är vi bara tre kvar men ingen bild kommer längre kunna vara komplett utan vår lilla ögonsten!

Hittade sista självporträttet Jonas tog igår (igen). Jonas tog hundratals selfies men det här blev den (näst) sista. Den sista som "frisk". Den togs två dagar innan han åkte in på sjukan. Tycker den speglar den Jonas vi minns väl.

Glad med ett snett leende, lite kortisonfyllda kindor och en hatt på huvudet. Du anar inte hur saknad du är!Du fina, fina, roliga, fyndiga, pessimistiska spjuver med glimten i ögat. Älskar dig bortom ord! För alltid!

Maj maj måne...

Då var det maj igen då... Ett helt år har gått sedan Jonas blev sjuk. Vid den här tiden förra året mådde han kanske egentligen som sämst! Minns att jag ringde upp honom. Rösten bar inte, han hade ont, lungorna fick inte tillräckligt med luft, paniken lös igenom och hoppet var som bortblåst. "Hur är de?" frågade jag på telefon "PEST!" svarade han och slängde på telefonen. Senare samma kväll flyttades han till intensiven. Först då gick det nog upp för mig hur dålig han var. Först då kändes det som han fick den hjälp han behövde. Men då var det redan för sent...

Ett år. Ett fruktansvärt år på så många sätt. Just nu befinner jag mig på andra sidan jordklotet. Allt känns som en dröm. Livet här, livet hemma. Tiden på sjukhuset. Allt bara flyter ihop till en seg dimma och man vet inte vad som är sant. Vad som är mitt liv. Men faktum är att alltihop är mitt liv! Även om det känns overkligt. Ensamt. Glädjefyllt. Meningslöst. Meningsfullt. Smärtsamt. Allt är det delar av mitt liv. Så även Jonas. Och jag bär hans minnen med mig lika väl som jag sveper in mig i hans manchester united handduk när jag går upp från badet!

Vi älskade lejonkungen. Såg ett citat därifrån idag jag skickar med ikväll

Det kommer dagar....

Återigen har snart en månad rasat förbi. Ändå slås jag fortfarande konstant av känslan av att "vi sågs igår". Förra året, mellan alla dagliga turer fram och tillbaka från Gävle, noterade jag en dag att björkarna hade slagit ut. När Jonas åkte in på sjukhuset fanns det inte ett grönt löv. När jag åkte från sjukhuset sista gången var träden gröna. Vad som hände däremellan vet jag inte. Allt gick i slow motion och det enda som egentligen kändes riktigt verkligt var sövande puffandet från Jonas syrgasmaskin. Nu, nästan ett år senare, inser jag att björkarna återigen är på väg att slå ut. Varje dag blir det lite grönare. Samtidigt som jag älskar säsongen så hugger det till i bröstet emellanåt. För varje vår kommer bli en påminnelse om att ännu ett år har passerat. Och även om de flesta dagar går ganska bra så smiter det ut en tår här och där. I princip dagligen. Och vissa dagar är det snarare en flod som inte tycks ta slut...

Saknaden blir så brutalt uppenbar ibland. Idag gick jag återigen igenom lite bilder och filmklipp på Jonas. Samtidigt som det värmer så smärtar det också bortom ord. Jag satt på mamma och pappas altan i ensamhet och grät högljudt. Saknaden är så stor... Acceptancen och sorgen har jag nog lyckats ta mig igenom nu. Det sägs ju att det tar ett sorgeår att gå igenom nåt sånt här. Ändå blir jag aldrig kvitt saknaden. Den är någonting jag kommer bära med mig genom livet... Men mitt i allt så märker jag ju hur det inte längre handlar om att ta sig igenom minut för minut - så som det var första tiden. Det handlar inte heller om att ta sig igenom en timme eller en dag. Utan nu pratar vi veckor och månader. Skrämmande... Snart har det gått ett helt år... Snart kanske det handlar om att ta sig igenom år efter år...

En sång säger "kan man älska nån på avstånd - ja det skiljer många mil". Svaret är på den frågan ett glasklart ja. Kan man älska någon som inte längre lever. Absolut. Men ibland är det lite svårt att veta hur man ska formulera sig. "Min bror är" - eller ska man säga "min bror var".... Kanske mer grammatiskt korrekt men någonstans tror jag ju att han mer levande än någonsin. De värsta orden är fortfarande "min bror är död". Det kommer jag nog aldrig kunna säga. "När Jonas dog" går av någon anledning mycket bättre. Dog som om det vore en process känns inte lika skrämmande som det finita ordet DÖD... Men läste ett citat idag som jag gillade. Som visar på en annan tidsuppfattning än vår. Det bjuder jag på såhär till försommarkvällen:

Eternity is so close that any "Good Bye" in reality is a "See you tomorrow".

Dammiga minnen

Häromdagen var det tio månader. Varje 25e känns som en käftsmäll. En spark i magen. Att vakna till en kalldusch. En bekräftelse på att ännu en månad har passerat trots att jag helst skulle vilja spola tillbaka tiden eller stanna helt upp. Har skrivit förut - hur det känns som både igår och som ett annat liv som Jonas fanns här. Det känns så fortfarande. Förvirrande minst sagt. Tittade nyss på filmen från begravningen. Alla minnena dom lever ju inom mig så på ett sätt så känns Jonas så nära - för minnena när jag hela tiden. Precis som man plockar fram favoritboken ur bokhyllan och omsorgsfullt blåser av dammet. Så gör jag med mina minnen. Ofta. Omedvetet. Men ibland så slås jag av att tiden gått så fort! Att det faktiskt är nästan ett år sedan vi pratade med varandra... Ett år sedan jag hörde det där underbara smittsamma skratten... Då tror jag att jag ska gå sönder. Hur ska jag orka ett helt liv utan en av mina bästa vänner? För faktum är att Jonas blev en av dem... Vi var inte så lika men vi kände ändå varandra så väl. Ingen kunde få mig så arg men jag inser i efterhand varför - för att få personer tagit sig så djupt in i mitt hjärta. Få personer kunde också få mig att skratta så som Jonas.. Åh vad tomt det är ibland. Och det värsta utav allt är känslan av att han tynar bort ifrån mig. Inte på samma förkrossande sätt som när vi satt vid hans sjukbädd och han bokstavligt tynade bort för varje mer avlägset hjärtslag - utan minnet av honom. Ibland känner jag att livet bara rullar på och som att Jonas aldrig fanns. Jag HATAR den känslan. Det känns som taget ur en film á la "tillbaka till framtiden" att nuet förändrar tidsuppfattningen så att personer ens liv kretsar kring börjar blekna, tyna bort. Bli genomskinliga. Jag vet att jag aldrig kommer låta det hända men känslan finns ändå där. Tankarna snurrar... Var allt en dröm? Fanns han över huvudtaget i mitt liv en gång? Det är de gångerna jag är tacksam att jag ändå har så många bilder, och så många minnen i mitt minnesbibliotek som jag kan plocka fram och blåsa av...

En tanke om himlen

En av orsakerna till att jag har haft så svårt att släppa greppet om Jonas tror jag kommer från att jag ofta varit hans minröjare. Jag var alltid den mer burduse av oss och sprang först in i saker. Oftast utan att tänk mig för...  Jonas kom smygande, springande eller muttrande efter.

Därför känns det nu så fel för mig att han är den som gick före - till en plats där jag inte redan säkrat marken. Ordningen är fel på så många sätt samtidigt... Men, jag vet att han är i goda händer! Om himlen är, på något sätt alls, som jorden så vet jag att farmor lagar de mest enastående middagar åt honom (det står ju om en måltid i bibeln så nog måste man äta i himlen!) och mormor dukar upp de mest dignande kakbord. Som kanske enda barnbarnet i himlen kommer han få oändligt mycket uppmärksamhet! Farfar sitter med Jonas i knät (om det nu är möjligt?) och berättar historier på det mest fascinerande sätt för att ta igen den tid de aldrig riktig fick tillsammans här. Allra helst vill Jonas höra historierna om pappas barndom - som lockar fram Jonas mest smittande skratt. När stojet blir för mycket för honom går han iväg med morfar till den där floden... Där sitter de i Anderssonsk tystnad och fiskar i det skimrande vattnet. De delar sina minnen i underfundiga och fyndiga meningar medan de njuter av varandras sällskap i väntan på oss andra. Och som om det inte vore nog så omsluter Guds härlighet och kärlek honom varje sekund. Jesus själv finns vid hans sida. Så inte lider han minsann. Nästan så jag blir avundsjuk!

Thank you

Jag tror jag är ganska färdig med mitt bloggande nu. Kanske dyker det upp något sporadiskt inlägg även i framtiden men som ni kanske märkt så kommer inläggen allt mer sällan. Såren är kanske inte läkta men jag har försökt gå vidare med mitt ärrade hjärta. Tiden i sig läker inga sår - det kan bara Jesus göra. Jag mår nu bättre och blogginläggen har oftast skrivits under stunder när jag mått sämre... Så jag ville bara tacka er som följt min sorgeresa! Jag har försökt vara ärlig och ge er en liten inblick i den kamp jag utkämpat. Mina tvivel, min kval och all smärta... Men på något sätt så känner jag nu att jag lämnat sorgen mer bakom mig- även om jag stundvis fortfarande bär saknaden efter Jonas med mig. Det kommer jag nog alltid göra och lär mig leva med.

Hittade en sång ikväll som troligen är den sång som jag har mest Jonasminnen till... Thank you av Dido. I tonåren spelade han den ofta och jag var väl lite trött på det så - så fort refrängen sjöng "it's not so bad - it's not so bad" så skrek jag "DET ÄR JUST DET DET ÄR!!!". Minnena är många men i samma sång sjungs även

"I want to thank you - for giving me the best day of my life
and oh, just to be with you is having the best day of my life"

Ett av mina favoritminnen med Jonas är kanske sista heldagen vi spenderade ihop när vi åkte till Cape Point tillsammans. Bjuder på några bilder därifrån. Ett glatt minne, han sken liksom och var så fantastisk som bara han kunde vara. Det kanske inte var den bästa dagen i mitt liv (som det sjungs i sången) men minnena från den dagen kommer jag leva på för resten av mitt liv! Älskar dig för evigt lillebror!

Så glad och lycklig!

 Ironiskt nog fanns det ingen skylt som visade hur långt det var till himlen 

eller några tecken på hur snart Jonas skulle vara där... 

Mot ny horisont!

My heart will go on

Aldrig kunde jag tro att Celine Dions My heart will go on skulle få den betydelsen för mig... Jag har alltid gillat den. Jag nötte sönder den när Titanic släpptes på video men låten har fått en ny dimension sen du lämnade mig.. Jag har drömt om dig flera nätter i rad nu. Du finns där - som om det var den naturligaste saken i världen när Debbie, Tobbe, Toni, Marcus och jag satt och solade. Det vore den mest naturliga saken i världen att du skulle vara där också. Saknar dig! Därför känns det extra skönt när du tittar in i mina drömmars värld ibland. Liksom som en extra liten påminnelse om att du faktiskt inte är så långt borta. Att du fortfarande har din plats ibland oss. Inom mig.
Hittade din önskelista från Julen -10. Du hade inte så höga krav egentligen. Några saker du önskade dig var:
Rakblad!! (gillette fusion power)
Vardagskläder (t-shit, linne, skjorta, hatt, tjocktröjja(hood eller annan mys))
FIFA 11 (till XBOX 360)
Mössa!!
Stiftpennor :P
Fira julAFTON med ALLA mina syskon!!

Du avslutade mailet med: "De jag avslutat med "!!" är viktigare och är jag mer i behov av." Att fira julafton med alla dina syskon stod högt på listan.. Ja, men det brukade ju inte bli så ofta det. Alltid var någon av oss borta på äventyr. Du hatade det. Du älskade när familjen var samlad. Då kände du dig hemma och hel. Nu är det vi som är trasiga och du som fattas oss. Men just därför blir jag så glad när du tittar in i mina drömmar ibland och säger hej..."Far across the distance
And spaces between us
You have come to show you go on"



Jag vet att det är dags att jag går vidare. Jag kan inte låta mitt eget liv ha pausknappen intryckt längre. Jag försöker ta små steg framåt. Jag "vet" att du har det bra. Bättre än någonsin till och med. Men ibland räcker det inte att veta det. Ibland behöver jag se det också!Carin skrev ett meddelande för någon vecka sedan ett meddelande från "dig": Jag har aldrig mått så bra som nu, sitter i Jesu famn varje dag och bara njuter. Det ska bli härligt att träffas en dag, men nu vill jag allra helst säga till dig älskade syster; sörj inte mer utan ta vara på varje dag och börja leva igen. Älskar dig storasyster." Kunde du skicka mig ett meddelande vore det kanske nåt sånt du skulle skriva... Men undra va jag skulle skriva om jag kunde skicka upp ett litet meddelande till dig... Håller med Marcus om att de suger att dom inte kan ha Wi-Fi i himlen! Önskar att jag bara kunde få låna dig en timme och prata igenom allt som hänt. Att fråga dig om allt det där jag aldrig hann få svar på... Hur du kände att lämna oss, hur du har det nu och bara gnabbas lite. Men, vi har ju hela evigheten på oss att ägna oss åt det! Så vi som är kvar får försöka leva jordelivet "to the fullest" medan vi har chansen - för vi vet ju inte när det tar slut för oss.

Men en sak är klar, att "love can touch us one time and last for a lifetime". Och en till sak är tydlig. Vissa säger att tron är en krycka man kan stödja sig på genom livet. För mig är tron mer än så, det är den bår som bär mig när jag inte orkar ta ett enda steg.

Tid...

Igår var det åtta månader sedan Jonas lämnade oss... Passande nog inträffade den 25e återigen en lördag. Jag förundras fortfarande över hur tiden kan stå still och flyga på samma gång. Åtta månader. På ett sätt känns det som igår - på ett sätt som ett annat avlägset liv för längre sedan. Jag har funderat mycket på begreppet tid. Jag känner mig ofta stressad. Jag vill vara effektiv och hinna med så mycket som möjligt. Men inser när jag reflekterar att jag allt för ofta missar det som egentligen är väsentligt. Att jag tar saker för givna. Jag ska hinna handla, måla, träna, fixa ditten, lösa datten, göra ett bra jobb, vara en god dotter och en så bra fru som möjligt. Men i allt jag försöker hinna med så blir de människorna jag har ikring mig förvandlade från personer till objekt. Objekt som jag ska bocka av så snabbt och smärtfritt som möjligt från på min lista:
* Ringa mamma - check
* Titta förbi en kompis - check
* Fixa matlåda åt Henrik - check
* Samtala med en ungdom på jobbet - check

Livet handlar väl ändå om människor?! I slutändan så är det faktiskt skit samma om jag målat vardagsrummet, om jag har trendiga skor (det iofs lär aldrig hända) eller om jag går ner de där kilona jag önskar. För i strävan efter allt det där försummar jag det som EGENTLIGEN verkligen är väsentligt! Jag vet inte hur många gånger jag sagt till Jonas "Jag har inte tid". Hur ofta jag valde att prioritera bort honom just för att jag tyckte jag hade något "viktigare" för mig. Jag var på gymmet flera gånger i veckan (kanske ingen tror när man ser mig men det är sant). Jonas bodde några hundra meter därifrån men till honom var jag kanske några gånger per år... Ingenting gör ondare än att jag nu inser att jag faktiskt ofta prioriterade bort honom för något som egentligen troligen helt saknade betydelse. Nu först fattar jag, när jag skulle göra vad som helst för några minuter i hans sällskap!

Jag har också tänkt på vad bibeln säger om tid... På ett ställe står det att "en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag." Om Jonas har samma tidsuppfattning där han är, vilket jag tror, så hinner han ju knappt blinka innan vi träffs igen! :) Frågan är bara hur jag ska använda min tid bättre. För jag har ingen garanti om morgondagen. Tänk om man kunde vakna varje morgon och tänka "om det här vore min sista dag i livet idag - vad vill jag då hitta på". Tror man skulle må lite bättre av att leva i nuet och inte stressa sig igenom livet för att nästa vecka eller nästa år kunna vila eller njuta av det där man faktiskt längtar efter. Jonas hade den förmågan - att leva i nuet. Han sa aldrig till mig att han inte hade tid för mig (om inte Manchester United spelade då var han iofs lite frånvarande) men han planerade inte mycket längre än den dagen han hade i sina händer. Jag har aldrig upplevt honom som stressad och han prioriterade de människor han älskade...

Jag måste akta mig för att säga att "jag inte har tid" för är det något jag faktiskt har så är det ju just tid. 24 timmar varje dygn. Lika många som Bill Gates och tiggaren på Stockholms gator. Det är egentligen det enda som blivit rättvist uppdelat oss människor emellan. Vi har fått lika mycket tid per dygn. Ändå så stressar allt för många av oss omkring som om vi vore jagade med blåslampa. Vi är så stressade att vi prioriterar bort det som egentligen är viktigt för oss... 24 timmar per dag... På ett år blir det 8760 timmar. På ett år borde jag väl kunna prioritera min familj, mina vänner och mina medmänniskor lite bättre än jag gör? Det får bli mitt nyårslöfte 2014...

Och till alla er som känt er avbockade från/på min prioriteringslista. Förlåt... <3 Ni betyder mer för mig än jag gör sken av!

Tro kontra tvivel

Jag drömde om Jonas igår natt. Vi var i Sydafrika strax innan Marcus bröllop och allt var frid och fröjd. Ändå kramade jag Jonas lite extra för att vara på den säkra sidan. Han var lika förtjusande som alltid. Jag drömmer om honom ganska ofta. Fina drömmar. Jag vaknar alltid glad - tills jag inser att allt var en dröm. Igen. Men på ett sätt blir dagarna lättare att uthärda om jag får träffa Jonas lite i drömmarnas värld. Men igår blev det tungt. Jag packade upp några kartonger i flyttkaoset här hemma och fann Henriks tennisrack. Ett tennisrack som numera bara samlar damm - för Henriks tennispartner finns inte mer. Varje vecka var det samma diskussion. "Kolla med Henrik om han vill spela tennis den här veckan". "Hur blir det med fredag? Blir de nån tennis eller?". Jonas drog alltid i de där tennismatcherna och nu står bara det där eländans racketen där. Dammig. Oanvänd. Det är mycket som aldrig mer blir det samma...

Sista dagarna har varit svåra... Jag förstår inte hur livet på ett sätt kan gå så obemärkt förbi - och allting är som förr samtidigt som ingenting längre som det borde vara! Dagarna går och mycket är sig skrämmande likt. Samtidigt så känner jag inte alltid igen mig själv... När Jonas dog trodde jag att jag skulle kunna ta vara på varje dag som en gåva och leva vidare för oss båda. Men jag inser nu att jag misslyckats. Istället så känns det ibland som en del av mig dog med honom. En del av min tro dog. Istället föddes tvivel. Jag tvivlar på det mesta men framför allt på tron. Jag är inte rädd för mina tvivel men jag är trött på alla klatchiga slagdängor och färdiga lösningar. Jag finner ibland inga svar. Jag vandrar i en ensam öken.  I tystnad. I förundran. Ändå så tvivlar jag inte på Gud för jag känner att han bär mig. Men ibland vet jag ändå inte vare sig in eller ut. Tänk om allt är en illusion? Tänk om jag inte själv ens lever? Tänk om himlen inte finns! Då är allt hopp om att en dag träffa Jonas igen borta. Så jag klamrar mig fast vid tron, trots mina stundtals stora tvivel.  Men vet du vad. Jag tycker det är ok att tvivla. Även om det är jobbigt! Vissa tycker tvivel är fult. Andra försöker låta matcho genom att säga att tro är att veta att man vet att man vet att man vet. Lyllos dem!  Jag önskar jag kunde säga lika. Att tron skulle vara lika naivt självklar. Men tvivel är bara andra sidan av myntet på att tro. De går hand i hand.  Någon sa "fly inte från tvivlet, utan stanna kvar i det. Den som vågar fortsätta ställa sina frågor, som vågar vara ärlig mot sig själv, kommer att hitta tron och tilliten på nytt, men kanske på lite andra sätt än tidigare." Jag tror det blir så. Det känns redan djupare, mindre ytligt. Mer frågande. Mer ärligt.  
Hittade lite citat om tro kontra tvivel:

• Den som ingenting vet tvivlar aldrig.

• Christianity, if false, is of no importance, and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important. 

• I should be much more afraid of being mistaken and then finding out that Christianity is true than of being mistaken in believing it to be true. 

• You know, my faith is one that admits some doubt.

• Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal. Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal.

• Faith keeps many doubts in her pay. If I could not doubt, I should not believe.

• Doubt is a pain too lonely to know that faith is his twin brother

Så jag tror jag är i ganska gott sällskap med mina tvivel. Den tro som inte håller att prövas är ingen tro värd att hålla sig till. Eller?

Jag ser fram emot filmen "Himlen finns på riktigt" som kommer snart. Läste boken i somras och hoppas filmen är lika bra. Kika gärna på trailern så förstår du vad jag menar :)

Ett sista citat... En uppmaning till mig själv!

 "Faith given back to us after a night of doubt is a stronger thing, 

and far more valuable to us than faith that has never been tested."

I dödens väntrum

Jag undrar vad man tänker när man sitter där.. I dödens väntrum. När man vet att det bara är en fråga om tid. Att faktum är att  "dödsängeln" snart kommer och hämtar en. För vissa hinner nog ganska många tankar fara genom huvudet. Min farmor dog vid ganska hög ålder. Hon skulle snart fylla 90 år och var mätt på att leva sedan flera år. Hon kände sig ensam eftersom hennes årskullar började bli ganska glest befolkad. "Varför får jag inte dö?"... Till slut kom döden som en befriare.

Andra hinner inte ens reagera förrän det är över... "En olycka händer ju så lätt" sägs det... Det närmaste jag kan komma dödens väntrum är väl det beväpnade överfallet i Kenya eller den gången när jag höll på att drunkna under en kanotuflykt. Men då fanns det bara två alternativ. Överleva eller dö. Inga känslor. Inga minnesbilder. Utan ren och skär fakta - antingen så klarar jag mig eller så dör jag. Min andra bror, Marcus, var nära att drunkna för några år sedan när han drogs med starka strömmar när han simmade. Han har sagt i efterhand att han trodde han skulle dö och tänkte på vad ledsen mamma skulle bli. Ändå simmade han febrilt vidare för att försöka ta sig i land.

Men jag undrar vad som rörde sig i Jonas huvud. För jag tror han "visste". Eller misstänkte iaf. En gång sa han till mig att "om det värsta händer så vill jag att ni ska veta att jag älskar er". Under någon av hans sista dagar - medan alla värden fortfarande gick åt rätt håll och jag påpekade det så svarade han "Mia det är inte över än". Jag vet att han pratade med en läkare om döden någon av de första dagarna på IVA. Han hade själv frågat efter läkare för att prata om döden. Åh vad jag önskar jag visste vad som sas under det samtalet! Jag undrar vad han tänkte. Kände... Ibland, när han trodde ingen såg rann en stilla tår ner för hans kinder. Jag tror han kämpade lite extra för vår skull men någonstans kände han, liksom Marcus, att det inte spelade någon roll hur mycket han simmade för undervattensströmmarna var för starka... Till slut kanske han kände så att det bara fanns två alternativ. Att överleva - eller dö. Inget alternativ var direkt bättre eller sämre men den plågsamma väntan var tvungen att få ett slut.

Dagen innan han dog, en fredag, pratade vi om att "fira" pappas födelsedag på söndagen i sjukhussalen så Jonas fick vara med. Då sa han att "det värsta som kan hända är att jag är kvar här på söndag". Den utdragna väntan i dödens väntrum började bli påfrestnade. Jag har svårt att tro att han kände döden som en befrielse men kanske just där och då, när hjärtat slog sina sista flämtande slag så kände han kanske att hans strävsamma kamp äntligen var slut. För oavsett hur lamslagna vi blev av sorg och förtvivlan så la sig hans vackra unga ansikte i ett typiskt snett Jonasleende. Väntan var över och på andra sidan möttes han av något utöver all förväntan!

Julen

Vi har överlevt... Julen var sig faktiskt ganska lik. Jag har trots allt firat jul utan Jonas förut. Tre gånger närmare bestämt.

2004 var jag i Kenya

2007 var han i Sydafrika

2009 var jag på Zanzibar.

Från och med nu börjar en ny era. En era helt utan Jonas. En ny tradition har fötts av att på julaftonskvällen gråtandes gå till Jonas grav... Känns fel. Känns knäppt. Men så är livet ibland. Men även en annan tradition har fötts! Jonas gillade ändå aldrig mina julklappar. Han tyckte generellt sätt att jag köpte onödiga saker... I år fick "han" något väldigt användbart! Lite symbolisk så gick jag in på Unicefs gåvoshop och köpte barnvaccin. Hade Jonas fått sitt vaccin hade han kanske varit med oss idag! Men kanske kan de vaccin jag precis skickat iväg (med gåvokort sänt till Jonas gamla e-mail) utgöra skillnaden mellan liv och död för någon annan. Det känns livsviktigt!

Vanligvis brukar jag oftast stödja Trosgnistan men här hittar du länken om du också vill ge bort lite vaccin (eller något annat)!

Jul - glädjens högtid?

Just nu känner jag mig död på insidan. Livet liksom rullar på. Jag har gjort knäck och julgodis. Grannen är klädd, paketen inköpta, huset är julpyntat och det är den 22 december. Jag har "gjort allt" som hör säsongen till. Nästan. Jag "borde" kanske ha spelat julsånger i flera veckor. Jag "borde" njuta av vad som är en favorittid på året. Jag "borde" ha julkänslor men orkar inga måsten just nu - känner mig istället ikväll helt tom. Jag trodde det skulle kännas "värre" - men jag känner inget alls vilket är skrämmande det med. Helt avtrubbat - så trött.

Syskonen är hemma - vilket i sig är underbart! Men det blir liksom bara tydligare att någon saknas... Det blir mysigt med julafton men just nu vill jag bara sova... Känns fortfarande så sjukt att Jonas inte är här med oss. Kan inte ta in det trots att det gått sju månader... Konstigt att det blir en jul utan hans missnöjda kommentarer på mina knäppa julklappar... Att man ska behöva åka till hans grav och stirra på en grå trist sten för att vara fysiskt nära istället för att stjäla åt sig en av de där ofrivilliga kramarna. Önskar jag oftare sagt till honom hur fantastisk han var! Hur mycket jag älskade honom. Att jag skulle förstå hur mycket jag skulle komma att sakna honom. Att jag njutit mer av tiden vi hade tillsammans. Men nu sitter jag istället här och ältar mina minnen... Glad att jag har dem och med lite tur dimper fotoboken ner i brevlådan imorgon. En klen tröst kanske men iaf nåt att krama lite på.

Ska nog lägga mig snart innan jag blir allt för grinig här. Men på ett sätt är det skönt att jag inte är så julstressad i år. För julen handlar ju egentligen inte om alla de där sakerna man MÅSTE göra... Julen är ju en tid av kärlek, familj och gemenskap. Men just därför sticker det också lite extra i hjärtat eftersom någon man älskar som saknas så djupt. Men jag orkar inte. Det blir jul ändå. Vi har stretat på bra i nya huset. Fyra rum är "klara" för inredning på 2,5 månad. Kanske därför jag inte orkar hitta rätta julkänslan. Men undrar om Maria och Josef hade någon riktig julkänsla i sitt stall där i Betlehem den där natten... Tror inte heller Maria och Johannes kände storheten när de betraktade den blodiga mannen de älskade hängande där på korset heller... Känns lärorikt att betrakta julen från en annan sida även om jag hellre skulle vara julentusiast i år också. Men julen betyder så mycket mer än julklappar, julmat och pyntade hus... Älskar ordspråket, och vet att jag lagt upp den förut, men här kommer den ändå. En liten "julhälsning" från mig till er...

To My Darling Loving Brother

Hittade en dikt som vi lika gärna kunde ha skrivit. Bytte bara namnet...

We stood by your bed side

all holding hands full of tears

We held your hands

and stroked your hair

watching you just lay there

without a smile or a laugh in sight

this was to be your last fight

We all talked about your good times

for us they will never fade

we wanted you to feel the love

as we did love you more each day

We watched your every breath

and prayed it wasn't the last

the time we got to share together

went by too quick ... far to fast

we wanted you to wake up

please Jonas not your last

tell me its a nightmare

and not our last good byes

As your last breath drew closers

our hearts were sinking deeper

we were there by your side

holding hands

full of tears

this was our last good nights

then there it was

your final breath of air

I did not want to believe it

this was not fair

we held your hands

and were praying again

we were not ready

we did not want this

we had to understand you were now at rest

up high in the sky shining your best

with no more suffering any more

you were starting the life of the brightest star

we held your hands and squeezed you tight

it was time for us to say good night

All our hearts could do was cry

we will miss you michael so so much

we got up slowly

still praying it was not true

but one by one we leaned over you

tears streaming down our face

we kissed you and had to walk away

saying our final good nights

was the hardest thing ever in sight

but this was the time to say

Jonas our dear brother good night

sleep tight we love you

always and forever in our hearts

always and forever we love you so much

sleep tight now our precious brother

you will be missed more than ever

your loving warm smile and cheeky little laugh

we remain with us and be a part of our lives

shine brightly every night

good night god bless

your will always be the best

© Tracey

Juletid

Ja.. Då var det snart dags då. Bara två veckor kvar idag för att vara exakt. Och det känns ganska ok. Längtar så att få hem mina andra två syskon!! Det känns ju på att ha dem på andra sidan jorden inte minst när man är van att iaf ha ett syskon ikring sig. Har längtat hela sommaren efter vintern och nu är den här. Och det känns ok. Under sommaren kände jag mig mest lamslagen av sorg och jag ville att den skulle gå över. Nu har den gjort det och en ny årstid är här. Hoppas även det gäller rent själsligt att vit mjuk bomull sägnar ner från himlen in i mitt liv och återfuktar jorden. En tid av vila och stillhet för att man ska få kraft att orka ännu ett år. Ännu en vår och ännu en blomstring. Och faktiskt för det mesta så känns det just ok.

Boken om Jonas liv är i princip klar nu och jag längtar som sagt att få hålla den i min hand. Jag tycker den känns värdig - den speglar min bild av honom. Inte helt förskönad men ändå underbar. Så, ja jag kanske blir sorgslagen på julafton - att några tårar kommer rinna är liksom helt naturligt. Det gör det ju i princip dagligen iaf så det är ingen stor grej men jag tror på en bra jul under omständigheterna ändå. Men jag har dragit ner på alla måsten och kvar finns bara ett - gemenskap. För livet är för kort och det är det som faktiskt verkligen spelar roll och lämnar varaktiga minnen. Så ta hand om varandra där ute och stressa inte ihjäl er i alla måstens träsk i julstressen. För det julen verkligen handlar om är något helt annat...

Allting kan gå itu men hjärtat kan gå i tusen bitar...

Även om jag älskar att jobba med albumet om Jonas så gör det ändå ont. På ett sätt så känns han så nära när jag nu går så in i hans liv samtidigt som smärtan skär så djupt när jag inser att han inte längre finns här.. Önskar man kunde ringa till himlen och bara prata en stund eller skicka ett litet meddelande upp dit om att jag saknar honom. Älskar honom...

Frid med döden?

Innan allt det här hände trodde jag att jag hade frid med döden. Jag trodde att bara gamla människor dog och att de dör mätta på att leva. Fast jag visste att det inte var så. Jag visste så klart att unga människor också dör. Men "det händer aldrig mig". När en klasskompis mormor dog i våras tyckte jag hennes reaktion var lite "too much" och sa det till en annan klasskompis. Just med motiveringen att jag hade "frid med döden". Så känner jag inte längre... Jag hatar döden för det mesta. Döden tog min bror ifrån mig. Det är verkligen någonting helt annat när en gammal människa dör som är mätt på att leva. Va skönt att få känna att man levt ett fullt liv och inte orkar längre. Då kan döden komma som en stillsam vind, en räddande ängel. Men när döden går fel och tar en relativt frisk och helt underbar 24-åring. Då har jag inte frid över det längre. Det är helt uppåt väggarna och galet fel!

Nu finns det de som tycker att jag tar det här lite för "too much" också men de människorna vet nog inte vad de pratar om. Det går inte jämföra en ung människas död med en gammals. Saknaden kanske är lika men den orättvisan går inte att jämföra. Har gjort något jag fasat för idag. Skrivit av dagboken från sjukhuset. När man är inlagd på IVA, iaf i Gävle, så skrev sköterskor, och vi, en dagbok. Jonas lidande under sina 11 dagar på IVA är inget jag frivilligt läser men behöver det för att göra klart fotoboken om hans liv. För det är så. Hans liv blev inte längre men är ändå komplett. Ingenting kan läggas till och ingenting kan dras ifrån. Det var Jonas liv. Kortare än många andras men ändå ett helt liv. Jonas liv. Längtar efter att ha den färdiga boken i min hand nu. Krama den... Gråta lite... Skratta lite... Minnas... Vill känna att jag har bearbetat den delen klart. För faktiskt, hans liv var rikt. Han var djupt älskad. Han hade roligt. Han har upplevt saker. Han har utvecklats. Han har sprängt sitt målsnöre. Och det är väl ändå det livet handlar om? Han dog för tidigt enligt mig men han levde ändå inget halvt liv. Han levde sitt liv och när jag bläddrar igenom fotoboken så inser jag en sak. Att hans liv var värt att leva! Att hans tid med oss var en gåva jag aldrig skulle vilja vara utan. Det ger mig styrka att brottas vidare med faktumet att jag kanske inte får frid med att han dog men ändå frid med döden. Döden kom som en tjuv men min tro, och min förhoppning, är ändå att döden inte är slutet utan bara en ny början.

Grattis på 25-års dagen...

Ja... Hade du levt hade det varit din födelsedag idag. Åh vad jag önskar jag fick fira dig!! Förra året missade jag din födelsedag eftersom jag var i Irak och nu är du inte längre här så jag kan inte fira dig... Var till din grav idag iaf. Absurt sätt att fira någons födelsedag... För även om du inte längre blir äldre så kommer alltid den 19 november vara din dag! Är så fantastiskt glad att du kom in i våra liv och blev just min lillebror. Den 19e november kommer alltid vara den dagen då våra liv blev så mycket rikare. Precis som den 25e maj alltid kommer vara den smärtsamma årsdagen då våra liv blev så mycket fattigare. I övrigt så har jag tittat på fotboll idag. Det är inte direkt något som intresserar mig men jag gjorde på grund av dig... För du skulle sett matchen. Du skulle varit lika eldigt engagerad som alltid och lika sur som du alltid blev efter en förlust...

Livet känns så mycket fattigare utan dig... Dina kommentarer, din humor, din värme, din sarkasm och din pessimism. Jaja,,, Grattis lillebror. Älskar dig to the moon and back!

Bilden på hatten är från min 25-års dag. Känns orättvist att du fanns där för mig men att jag inte fanns där för dig....