Jag drömde om Jonas igår natt. Vi var i Sydafrika strax innan Marcus bröllop och allt var frid och fröjd. Ändå kramade jag Jonas lite extra för att vara på den säkra sidan. Han var lika förtjusande som alltid. Jag drömmer om honom ganska ofta. Fina drömmar. Jag vaknar alltid glad - tills jag inser att allt var en dröm. Igen. Men på ett sätt blir dagarna lättare att uthärda om jag får träffa Jonas lite i drömmarnas värld. Men igår blev det tungt. Jag packade upp några kartonger i flyttkaoset här hemma och fann Henriks tennisrack. Ett tennisrack som numera bara samlar damm - för Henriks tennispartner finns inte mer. Varje vecka var det samma diskussion. "Kolla med Henrik om han vill spela tennis den här veckan". "Hur blir det med fredag? Blir de nån tennis eller?". Jonas drog alltid i de där tennismatcherna och nu står bara det där eländans racketen där. Dammig. Oanvänd. Det är mycket som aldrig mer blir det samma...
Sista dagarna har varit svåra... Jag förstår inte hur livet på ett sätt kan gå så obemärkt förbi - och allting är som förr samtidigt som ingenting längre som det borde vara! Dagarna går och mycket är sig skrämmande likt. Samtidigt så känner jag inte alltid igen mig själv... När Jonas dog trodde jag att jag skulle kunna ta vara på varje dag som en gåva och leva vidare för oss båda. Men jag inser nu att jag misslyckats. Istället så känns det ibland som en del av mig dog med honom. En del av min tro dog. Istället föddes tvivel. Jag tvivlar på det mesta men framför allt på tron. Jag är inte rädd för mina tvivel men jag är trött på alla klatchiga slagdängor och färdiga lösningar. Jag finner ibland inga svar. Jag vandrar i en ensam öken. I tystnad. I förundran. Ändå så tvivlar jag inte på Gud för jag känner att han bär mig. Men ibland vet jag ändå inte vare sig in eller ut. Tänk om allt är en illusion? Tänk om jag inte själv ens lever? Tänk om himlen inte finns! Då är allt hopp om att en dag träffa Jonas igen borta. Så jag klamrar mig fast vid tron, trots mina stundtals stora tvivel. Men vet du vad. Jag tycker det är ok att tvivla. Även om det är jobbigt! Vissa tycker tvivel är fult. Andra försöker låta matcho genom att säga att tro är att veta att man vet att man vet att man vet. Lyllos dem! Jag önskar jag kunde säga lika. Att tron skulle vara lika naivt självklar. Men tvivel är bara andra sidan av myntet på att tro. De går hand i hand. Någon sa "fly inte från tvivlet, utan stanna kvar i det. Den som vågar fortsätta ställa sina frågor, som vågar vara ärlig mot sig själv, kommer att hitta tron och tilliten på nytt, men kanske på lite andra sätt än tidigare." Jag tror det blir så. Det känns redan djupare, mindre ytligt. Mer frågande. Mer ärligt.
Hittade lite citat om tro kontra tvivel:
- Den som ingenting vet tvivlar aldrig.
- Christianity, if false, is of no importance, and if true, of infinite importance. The only thing it cannot be is moderately important.
- I should be much more afraid of being mistaken and then finding out that Christianity is true than of being mistaken in believing it to be true.
- You know, my faith is one that admits some doubt.
- Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal. Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal.
- Faith keeps many doubts in her pay. If I could not doubt, I should not believe.
- Doubt is a pain too lonely to know that faith is his twin brother
Så jag tror jag är i ganska gott sällskap med mina tvivel. Den tro som inte håller att prövas är ingen tro värd att hålla sig till. Eller?
Jag ser fram emot filmen "Himlen finns på riktigt" som kommer snart. Läste boken i somras och hoppas filmen är lika bra. Kika gärna på trailern så förstår du vad jag menar :)
Ett sista citat... En uppmaning till mig själv!
"Faith given back to us after a night of doubt is a stronger thing,
and far more valuable to us than faith that has never been tested."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar