Jonas dog samma vecka som mamma och jag fyllde år, dagen innan min pappa skulle fira sin 60-års dag och veckan före min systers doktorering och min brors födelsedag... Maj som tidigare varit min favoritmånad kommer aldrig att bli densamma. Trots det som hänt och alla frågor så känner jag ändå viss tacksamhet mitt i allt elände. Vi fick en fantastisk tid i Sydafrika bara en månad tidigare när vår äldre bror gifte sig. Aldrig tidigare har jag sett Jonas så lycklig och tillfreds. Sista tiden på sjukhuset så hoppas jag att han kände hur mycket vi alla brydde oss om och älskade honom - ifall han tvivlat på det tidigare. Där vid hans sjukbädd fick vi ändå sagt det vi ville få fram - saker som vi dock kanske borde ha pratat mer mer honom om när han levde.
Men jag känner frid eller tröst i att vi inte har något osagt - eller för mycket sagt. Jag älskade min bror troligtvis mer än någonsin när han dog - för han hade blivit en kär vän. Han hade blivit en otroligt social kille som alltid hade glimten i ögat. Det låter klyssigt men jorden blev fattigare men himlen blev rikare. Vi lever på hoppet om att en dag ses igen..
Älskade Jonas - det går inte en minut utan att jag saknar dig. Det känns som någon slitit ut min lunga och hur mycket jag än andas så får jag inte luft. Trots det så går det ändå ganska bra. Vi måste lära oss leva med saknaden och bearbeta sorgen. Och inse att alla frågor inte får några svar. Men vi älskar dig. Du var vår ögonsten! Önskar jag fick krama dig en sista gång, skratta med dig och berätta för mig hur mycket jag älskar dig.
Lyssnat lite på en sång av Third day som säger:
To everyone who's lost someone they love
Long before it was their time
You feel like the days you had were not enough
when you said goodbye
When your lonely
And it feels like the whole world is falling on you
You just reach out, you just cry out to Jesus
Cry to Jesus
Long before it was their time
You feel like the days you had were not enough
when you said goodbye
When your lonely
And it feels like the whole world is falling on you
You just reach out, you just cry out to Jesus
Cry to Jesus
Någonstans mitt i allt så vet jag att han bär oss när vi inte orkar gå själva men önskar jag kunde vrida tillbaka klockan till tiden så allt var underbart.
För andra börjar livet väl nu återgå till det normala men för oss som familj så blir det bara mer overkligt för varje dag... Du fattas mig. Du var min lillebror och den enda av mina syskon jag på riktigt växte upp med... Du var den som kunde reta mig till vansinne men samtidigt men var du ständiga följeslagare. Du nekade mig aldrig tid och fanns alltid där för mig - med din nästan brutala ärlighet.
För andra börjar livet väl nu återgå till det normala men för oss som familj så blir det bara mer overkligt för varje dag... Du fattas mig. Du var min lillebror och den enda av mina syskon jag på riktigt växte upp med... Du var den som kunde reta mig till vansinne men samtidigt men var du ständiga följeslagare. Du nekade mig aldrig tid och fanns alltid där för mig - med din nästan brutala ärlighet.
Hur ska jag kunna leva utan dig?
Hur ska jag kunna få barn utan att du finns där? Du som tjatat sedan jag gifte mig om att du vill bli morbror...
Hur ska jag ens föreställa mig hur du skulle se ut som gammal när du dog så ung?
Hur ska julafton bli utan dig?
Hur ska jag kunna leva med orättvisan av att du aldrig fick leva färdigt?
Full av frågor men utan svar... Men det är kanske så - att någon måste se ung och snygg ut i himlen också när vi andra kommer gamla och rynkiga. Du lyser klarare än den ljusaste stjärna i mitt minne och jag kommer aldrig glömma dig! Och någon annangång någonannanstans ska vi ses igen för nu dansar du med änglarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar